Vuoi ihán

Under snart ett års tid har vi samtalat i bilen, på zoom, vid köksbordet, i telefon, över sms, på trappen till en fjällstuga och via mail om frågor som driver oss och Verdde framåt. Vi har sett möjligheter och svårigheter men framförallt behov av att synliggöra den samiska mångfalden. När den samiska kulturen och konsten får ta plats utifrån sina egna premisser görs det genom allt från ett par slitna gummistövlar, ASMR rakt in i örat eller från en brandhärjad fjällsluttning i Grekland.

Verddes utveckling bygger på dialog, med varandra, våra samverkansparter och konstnärerna vi arbetar med. Varje samtal och aktivitet blir ett tidsdokument. Detta samtal är ett mellan två kulturarbetare, småbarnsmorsor, kvinnor från samma generation med olika bakgrunder och varierande erfarenheter, som arbetar för att bidra till fler samtal och större förståelse. Människor och frågorna vi brottas med idag är komplexa. Vi vill synliggöra samiska perspektiv genom verk som lockar till att det drar i mungiporna, till eftertanke och nya samtal genom igenkänning. Oavsett om det finns mil och fjäll och sjöar och år mellan oss.

I en närmare 200 år gammal utställningsbyggnad är platsen ofrånkomligt närvarande. Det är en arkitektonisk och historiskt utmanande och intressant plats att arbeta med. Vår utgångspunkt i arbetet har varit att Vuoi ihán ska blicka framåt mot vad som kan vara och inte fokusera på det som har varit på Skansen, men att vi samtidigt inte ska, eller kan, bortse från den historia som finns här.

Ellen: Herregud, så godt det er med fersken! Jeg spiste akkurat en fersken. Det minner meg om vår og tidlig sommer, når skolene hadde tatt sommerferie, men mamma eller pappa jobbet og vi var derfor ennå hjemme. Vi syklet over bakken og den lange sletta til Badarelva for å bade, ofte flere ganger per dag. Når vi kom hjem, var vi våte i håret, og mamma hadde kjøpt fersken. Ofte tenker jeg tilbake på disse dagene, det er dem jeg husker som sommerferie og kan lengte tilbake til, uten krav om skole, å levere og prestere, eller rekke noe, bare være i dagene. Men jeg husker også at vi en sommer reiste til Stockholm på sommerferie, jeg var i begynnelsen av tenårene og valgte Gröna Lund i stedet for Skansen. Når var du senest på Skansen?

Maria: Det är så länge sedan att jag inte längre kan komma ihåg när det var och de enda minnena jag har är vaga bilder av påfåglar, grumligt vatten och till synes tomma hägn med nordisk natur. Jag minns det lite som en besvikelse, påfåglar fanns ju också i dammen utanför Parkskolan i Malmberget när jag växte upp och skogarna och djuren i dem kändes alltid nära under min uppväxt i norr. Men det är en intressant och utmanande plats att arbeta med utifrån Verdde och samisk samtidskonst. Det finns en invecklad historia här. Geir Tore Holm introducerade oss till videoverket Dolariekkis (Ring of Fire), utifrån hans direkta association till Allsång på Skansen. Att våga synliggöra obekväma frågeställningar är viktigt men att förenkla perspektiven genom att upprepat återge den samiska konsten som aktivistisk och aggressiv gör att vi riskerar att skapa stereotyper. De samiska konstnärerna är precis som andra en del av sin samtid och påverkas av den, på olika sätt.

Ellen: I arbeidet med Vuoi ihán har vi jo snakket om at vi ønsker at utstillinga skal se framover og vise hva som kan være og ikke fokusere på det som har vært på Skansen, men at vi samtidig ikke skal dekke over det som har vært og late som ingenting. Jeg tenker på Skansens tidligere utstillinger av samiske familier og deres liv, såkalte living exhibitions eller human zoos, som er problematiske sett i lys av koloniseringa som vi samer har opplevd og fortsatt opplever.

Vi er interessante når mangfold skal feires og festtaler holdes, da er det ikke måte på hvor interessante vi er, fine farger, spennende historier, åh, fantastisk, fabulous! Men når verden skal «utvikles», glemmes det at vi er fantastiske. Våre liv sprenges bort, hogges ned, demmes over og blåses av gårde. Living exhibitions er også problematiske med tanke på den rasebiologiske «forskningen» på 1930-tallet og utover, som så samene som en laverestående rase og som Sverige var ledende i.

Maria: Det är stundvis ganska tufft att arbeta med de frågor vi gör genom samisk samtidskonst. Att arbeta med frågor som ligger nära hjärtat har väl den effekten. Ibland blir de väldigt närvarande och krävande. Vi befinner ju oss på något vis hela tiden mitt i frågorna som konsten vi arbetar med berör. Vi gör det inte på avstånd och jag tror att insatserna blir högre då. Och då menar jag inte enbart geografiskt avstånd. Det fälls ju en del tårar när detta arbete pågår. Men det finns också väldigt många skratt! Jag tror att denna känslomässiga anknytning är just det som gör att vi kan skapa förändring.

Det är inte bara spännande konstprojekt utan livsviktiga samtal. Och jag tror på att vi måste vara många för att orka känna, fortsätta och stötta varandra. Sen är jag ju galet rastlös och önskar att vi redan uppnått så många saker, men att kunna bocka av en sak från listan kan betyda mycket för fortsättningen. Lite som ett av Niilas Helanders verk i utställningen, som när det gjordes första gången bestod av en lista på tre saker i behov av befrielse, idag är det två saker kvar på listan.

Ellen: Om noen hadde spurt meg for 20 år siden om hvordan jeg ser på framtida og utviklinga, hadde jeg vært positiv. Jeg var ung, i slutten av tenårene, og hadde sikkert en ungdoms forventninger og framtidstro. Samtidig var det mye positivt som skjedde med tanke på det samiske i min omgangskrets, vi startet samiske festivaler, flere ble stolte over å være samer, flere begynte å bruke gáktie, den samiske klesdrakten. Men det skjedde noe da sosiale medier kom, det var som om alt grumset kom opp til overflata, rasismen ble veldig tydelig. Ukunnskapen også. På én måte var det bra, at alt dette ble synliggjort. Jeg tror på å spre kunnskap for å motvirke ukunnskap og rasisme, og Verdde er i så måte en viktig institusjon. Men samtidig er jeg livredd siden det viser seg at det å tilhøre fellesskap er viktigere enn fakta. Hva om fellesskap basert på rasisme eller høyreekstremisme får overtaket?

Maria: Jag funderar ofta på när vi slutade luta oss mot mänskliga rättigheter och tro på att mångfald både ryms och bidrar till fler möjligheter och inte färre. Hur ska vi kunna hitta samsyn när så mycket idag problematiseras som konflikter? Jag tror inte det undgått många att vi har en del utmaningar i norr. Här finns många olika viljor och värden som inte alltid enkelt jämkas och intresset för regionen gör att skildringarna av platsen sällan är våra egna. Synlighet kan också skapa möjlighet till dialog. Men synligheten kan ta så många former. Den kan stundvis verka chockerande och andra stunder bidra till igenkänning och locka till att det drar i mungiporna oavsett om det finns mil och fjäll och sjöar och år mellan oss.

Ellen: «Min dáidaga ja kultuvrra vuolggasadji iešalddis lea 1000 jagi dás duohko.» Dette er kunstneren Jenni Laiti sine ord. «Vår konst och kultur har ett ursprung, 1000 år från nu, framåt i tiden.» Er det ikke fint? Jeg synes setninga beskriver så godt det holistiske perspektivet i den samiske kulturen, en del av det er å tenke mange generasjoner framover. En annen del er at samiske utøvere ofte ikke arbeider etter vestlige sjangergrenser innenfor kunstnerlige og kreative praksiser. En av våre mest toneangivende kunstnere, Nils Aslak Valkeapää, skrev i 1979 at kunsten som et isolert fenomen er ukjent for samene, i den samiske livsstilen blir hvert øyeblikk i livet en kunstnerlig opplevelse.

Maria: När jag tittar på verken i utställningen ser jag en stor värme och omsorg. Precis som jag ofta tänker att det är att verka i Sápmi. Jag skulle inte vara uppriktig om jag bortsåg från att det finns problem och saker som ännu kan bli bättre här, precis som på många andra platser och i mängder av andra sammanhang. Men i grunden ser jag på det samiska sättet att ta hand om sina omgivningar och varandra som hållbara och omsorgsfulla på ett sätt som inkluderar både dåtid och framtid. I Radio-JusSunná / Sunna Nousuniemis både taktila och objektsbaserade verk sammanförs det traditionella och samtida på ett fint sätt. Hon väver också stillsamt in sina önskningar om framtiden i verket och bjuder in den som lyssnar, oavsett bakgrund att delta i att förverkliga dem. Tillsammans.

I utställningen finns en mängd intressanta och viktiga samtida tankar och uttryck. Därmed inte sagt att alla verk är nyskapade eller att alla konstnärer tillhör samma generation. I ett värdesystem som inkluderar ett cirkulärt berättande finns delar som är lika aktuella nu som för ett antal år sedan och kommer fortsätta vara av relevans för kommande generationer. Hur vi tolkar verken kan utvecklas och förändras över tid tillsammans med rådande förutsättningar och kunskaper. Den geografiska placeringen och sammanhangen i vilka konsten visas påverkar också hur känsliga vissa frågor blir på just denna plats och för de människor som berörs.

Verddes uppdrag är delvis att visa olika samiska perspektiv men jag tänker inte att det handlar om att visa en konstnär en gång. Det går heller inte att tänka att vi ska visa konstnärer som ännu inte är upptäckta, verksamma samiska konstnärer är redan en del av den samiska och därmed den internationella konstscenen. Det handlar om perspektiv. Av vem, för vem? Sen har vissa konstnärer fått större utrymme det senaste åren och upprepat visats i olika sammanhang och där finns ännu en spännande mångfald som inte helt synliggjorts.

Ellen: Ja, og jeg tenker at Vuoi ihán viser en del av dette mangfoldet. Utstillinga skal som nevnt vise hva som kan være innefor det samiske, og Vuoi ihán forteller at det kan være en same i Utrecht, et par slitte gummistøvler eller ASMR rett inn i øret.

Maria: Det jag tror är viktigt att påminna sig själv om och också andra är att Sápmi varken är en plats enbart förmörkad av konflikter och hot om kulturell utplåning eller av romantiserade natursköna vyer i midnattssolens skimmer. Allt det där mitt emellan finns också! Den ofrånkomliga vardagen. Jag älskar vardagen! Så tråkigt inställning, speciellt för alla jag någonsin dejtat. Jag är en sån som bara vill flytta ihop direkt och inte hålla på med massa romantiskt småkraffs och stora gester utan direkt planera för nästa veckas matsedel, haha! Men det gör också att vardagen blir viktig och att det som händer i den behöver få ta plats och diskuteras.

Verddes utveckling bygger på samtal, alla viktiga för hur verksamheten tar form. Varje samtal och aktivitet inom Verdde blir ett tidsdokument. Detta är ett samtal mellan två kulturarbetare, småbarnsmorsor, kvinnor från samma generation med olika bakgrunder och varierande erfarenheter som arbetar för att bidra till fler samtal och större förståelse. Människor är komplexa och frågorna vi brottas med idag är också komplexa men genom en vilja att lyssna, genom att vara intresserade hoppas jag att det finns möjlighet för acceptans och vägar framåt.

Utställningen Vuoi ihán visas på Skansen i Stockholm mellan 7 september och 27 oktober 2024.