Trine Samuelsen Hansen

Det är en mild vårdag vi kopplar upp oss online med Trine. Från soffan visar hon oss utsikten hon har från sitt vardagsrumsfönster där hon bor på ön Ulli i sjøsamiskt område. Blå himmel, blått hav och på andra sidan havet ser hon Ittuvárit Lyngsalperna. Vi konstaterar att vi har helt olika utsikter jämfört med ett grått Giron centrum under uppbyggnad.

På Ulli har båda Trines föräldrar vuxit upp men på varsin sida av ön med ett fjäll på 1100 meter mellan dem. Trine som inte bott i nordnorge sedan 2011 har flyttat hem från Bergen efter arkitektexamen. Hon ska efter vårt samtal ta färjan till fastlandet och möta upp sin syster för en tur i det fina vädret och träffa en duojár för att byta några tankar om en anpassning av ett mönster till en gákti.

Trine: Just nu är jag väldigt upptagen av att sy en gákti, till min brorson, som ska vara klar 17 maj. Jag försöker anpassa ett gákti mönster för en vuxen till ett barn, vilket visat sig vara svårare än väntat och avbrott för att ta sig ut i vårsolen är välbehövliga. Det brukar vara snö här till maj men nu har det varit så varmt att det inte finns någon snö kvar. Jag njuter av det, men det är konstigt.

Maria: Även om en inte alltid tänker på det, och verkligen inte när en måste ut med hunden tidigt om morgonen i ösregn, men det är något lyxigt med att bo där det finns årstider, att få leva i och med de skiftningarna.

Trine: Ja, det är helt fantastiskt! Det är stor skillnad att leva i norr igen efter att ha levt i en stor stad söderut. Igår hade jag en ganska dålig dag och bestämde mig för att gå en tur och lyssna på musik och plötsligt svävar två örnar över mig. Örnens betydelse är styrka och den för alltid med sig något gott och när jag återvände hem bar jag på en helt annan känsla. Vardagsupplevelser som denna är något en storstad inte kan erbjuda.

Här blir man konfronterad med sig själv på ett annat sätt.

Maria: Hur känns det att flytta tillbaka norrut, till Sápmi, har det påverkat ditt skapande?

Trine: Absolut. Det är ganska stor skillnad att gå från intensiva arkitektstudier till stillheten och den vackra omgivningen som finns här, och som stundvis också är helt överväldigande. Här blir man konfronterad med sig själv på ett annat sätt. Jag försöker fortfarande hitta ett sätt att leva och arbeta som fungerar och jag har nog inte hittat det helt än. Det kan ibland vara svårt att driva sig själv när man inte har fasta arbetstider och jobbet och livet blir mer flytande, men med tiden kommer jag att hitta balansen.

Maria: Det är inte så länge sedan du avslutade dina arkitekturstudier, och innan det var musiken en stor del av ditt liv. Musik och arkitektur är också något du blandar i ditt skapande, har det alltid varit självklart eller har det vuxit fram?

Trine: Från början var det inte alls självklart. Många kan nog känna igen sig i att som student leta efter sitt uttryck, och att det inte alltid är så enkelt. Mot slutet av mina studier försökte jag lyssna till vad just mina kunskaper är. Jag försökte stanna upp och lyssna inåt, vad är mitt sätt? Och då slog det mig, jag har ägnat mig åt musik sedan jag var fem år gammal, givetvis ska jag använda mig av det! Så till mitt masterarbete var det självklart att jag skulle förmedla mitt projekt genom att använda rösten, jojken och historieberättandet. Arkitekturen var inte längre enbart något fysiskt som avgränsar och skapar ett rum, det blev också hela människan, röster, relationer och historier. Då blev det också uppenbart att arkitektur för mig är den holistiska synen på livet och det cirkulära. Min dåtid, nutid och framtid.

Arkitekturen var inte längre enbart något fysiskt som avgränsar och skapar ett rum, det blev också hela människan, röster, relationer och historier.

Maria: Arkitektur uppfattas ofta som något konkret, strukturerat och fysiskt närvarande medan upplevelsen av musik kan vara mer flytande. Hur har det varit att arbeta med och i mötena mellan dessa uttryck?

Trine: Om jag tar jojken som exempel. Som arkitekt börjar arbetet med att ta fram en detaljerad planritning och det kan vara svårt att få en bild av platsen, men i mitt masterarbete valde jag att jojka kartorna. Jag jojkade gamla jojker från Skjervøy, och istället för att beskriva landskapet med ord och kartbilder för att andra skulle förstå platsen så kunde jag jojka landskapet till dem och bjuda in dem i det på ett annat sätt. Jag bjöd i jojken hem dem till platsen. Jojken har jag inte bara använt till att beskriva kartor men också känslan av en struktur. I mitt masterarbete exempelvis satt vi alla i en cirkel och jag presenterade det genom traditionsjojk, jojk som kommit till mig genom processen, en glad jojk och en jobbig jojk, som tillsammans blev en resa och en berättelse om projektet. Jag försökte att förmedla mitt arbete och och bakomliggande processerna på ett relationellt, poetiskt och mänskligt sätt. Det gav så mycket mening och jag förstod kartan, platserna och till och med arkitekturen på ett bättre sätt.

Maria: Att ta del av hur du kombinerar musik och arkitektur är väldigt spännande. Men kanske inte heller helt oväntat eftersom du utbildat dig inom båda dessa områden.

Trine: Jag började inte att jojka förrän i 20 årsåldern men musiken har funnits med sedan barnsben. När jag var 15 flyttade jag till Romsa och studerade gitarr och sång i 3 år på musiklinjen. Efter det spenderade jag ett år i Cambridge i England driven av en känsla och ett stort behov av att spela musik, i massor! Jag uppträdde på pubar och barer, skrev musik och sjöng och det var helt fantastiskt! Jag fortsatta att studerade jazzvokal på en folkhögskola i Tråante och flyttade sedan ner till Oslo och tog en bachelor i musikvetenskap där jag fokuserade på musikproduktion och låtskrivning. Jag hade ett band och skrev 60-tals inspirerade poplåtar och hade mängder av spelningar. Men mitt möte med musikbranschen var inte enkel eller positiv. I branschen var musiken mindre intressant än produkten. Allt fokus var på mig, mitt utseende, vem min karaktär var och hur det kunde förpackas och säljas. Jag ville inte göra det längre och slutade. Det är jojken som fått mig att närma mig musiken och spela igen. Jojken är något annat än vem jag är som artist och produkt och genom den har glädjen för musiken återvänt. Men även arkitekturen har bidragit till att min musikaliska skaparglädje återvänt. Det är spännande hur allt fallit på plats.

Maria: Det känns som att mycket av ditt arbete handlar om förmedling av immateriella värden och alternativa sätt att skildra en plats. Något som just nu är väldigt relevant i Giron och de stadsrum som uppförs här. Vilka ljudlandskap och berättelser om och från platsen har getts utrymme eller tagit plats. Något du kommer att utforska tillsammans med oss på plats i Giron under kommande år i projektet Valdit sáji. Det ska bli väldigt spännande att följa hur du närmar dig och utformar installationen av det första offentliga samiska konstverket i den nya stadskärnan i Giron.

Trine: Jag har tänkt på en sak du sa för ett tag sedan om kyrkklockorna och stadshusklockan som slår flera gånger per dag. Giron är inte bara en stad ovan jord utan har också en underjordisk stad med explosioner, buller och skakningar. Det är många närvarande ljud i staden kopplade till olika maktstrukturer och det får mig att fundera på vad ljuden i det här projektet kan vara. Jag tänker automatiskt på underjorden som vi har i samisk tro. Vilka ljud finns där och hur responderar de till de här kraftfulla ljuden i staden? Det hade varit intressant att undersöka det mer. Att lyssna på en annan sorts ljud än bullret.

Samisk arkitektur för mig är inte monumental, den är något annat och det är bra att den får vara något annat.

Maria: Jag tänker på möjligheten vi fick att använda träden som sågats ner för att ge plats till kyrkan och som nu också kommer att ingå i verket - både genom placering och utformning. Trädstammarna har en stark förbindelse till platsen, även om de inte längre är står med rötterna i jorden, och blir en påminnelse om något som funnits här långt innan gruvindustrin och staden. Placeringen och materialen relaterar på olika sätt till skeenden som haft stor påverkat på det samiska livet här och både processen och verket blir ett viktigt inslag i det liv som finns här nu.

Trine: Det är så värdefullt och angeläget att få till den dialogen för det samiska samhället i Giron men också för hela Sápmi. Den här gruvstaden finns mitt i Sápmi och det är viktigt att den samiska historien får vara med och synas. Sedan kanske verket i sin utformning inte blir monumental i traditionell bemärkelse, som kyrkan eller stadshuset. Samisk arkitektur för mig är inte monumental, den är något annat och det är bra att den får vara något annat.