Elina Waage Mikalsen

Romsa Tromsø/ Giron Kiruna, 3 oktober 2025

Vi träffar Elina digitalt efter några tappra försök att hitta en tid som fungerar. Alla har en hektisk höst fylld med spännande projekt, inte minst Elina. När vi träffas är hon mitt uppe i ett arbete med att skapa en ny performance som ska ske på Nationalmuseum i Oslo bara några veckor senare. I datorskärmens videosamtal ramas Elina in av en vägg målad i en härlig rosa färg, när vi möts och samtalar om att ta sig an ett uppdrag med en samiska samling från ett område som inte är hennes eget och hur den samiska närvaron kan sitta i institutionens väggar och vara så mycket mer än det vi kan se. Elina som ofta skapar verk där ljudet ingår som en avgörande del har i verket Lávlu, lávlu, lávlu gjort ljudupptagningar från rummen där Norrbottens museums samiska samling finns i ett försök att förmedla rösterna från alla de föremål som på hyllrad efter hyllrad ligger väntande i arkivet ut till den värld de ursprungligen hört hemma i. Vi pratar om språkets betydelse och hur en inte helt arktiskt anpassad whippet-valp som behöver kläs på om vintrarna bidrar till att samiskan finns med i vardagen.

Maria: Hej Elina, vad fint att ses! Var är du i tankarna just nu?

Elina WM: Just nu uppehåller jag mig i olika projekt som jag arbetar med, men jag tänker också väldigt mycket på bär.

Maria: Bär?

Elina WM: Jag har inte hunnit plocka alla bär jag ville, så varje dag tänker jag på att jag måste göra tid för det.

Maria: Var plockar du bär? Har du skog i närheten?

Elina WM: Inte här i Tromsö men vi har en hytte och sedan plockar jag i Olmmáivággi.

Elina I: Höstens bärstress känns igen.

Maria: I de projekt som du är involverad i just nu tar flera plats i museer på olika sätt, är det skillnad att arbeta i förhållande till dessa sammanhang och mer traditionella utställningsrum?

Elina WM: Det skiljer sig såklart alltid mellan olika projekt. I detta projekt som sker i samverkan med Norrbottens museum finns en stark samisk närvaro eftersom frågan att vara delaktig kom från er på Verdde, som delar många kulturella referenser med mig. Diskurserna som pågår i samiska samhällen och som är viktiga för vår kultur kan på institutioner där den samiska kompetensen är låg vara utmanande att ta in och istället bli ett spänningsfält. Som samisk konstnär inbjuden till dessa institutioner ställs en alltid inför frågan i vilken utsträckning en ska ta på sig en lärarroll eller bara acceptera omständigheterna som de är. Så det är väldigt tacksamt att få arbeta med Verdde. Även om det finns en del samer som arbetar på Norrbottens museum arbetar ingen av dem direkt med samlingen. Det skapar en underlig situation att alla våra föremål ska tas omhand av någon som kanske inte alltid kan vår historia så bra.

Jag var väldigt medveten om att jag kommer från ett helt annat samiskt område än det som är Norrbottens museums primära ansvarsområde och att detta är en plats där min släkts saker och kultur mest troligt inte kommer att finnas arkiverat. Men, så kommer jag dit och det finns två rátnu där, en nyproducerad och en väldigt gammal, av den sjösamiska typen från min familjs område. Tyvärr var båda dessa felmarkerade som norska, något som nu kan rättas till.

Maria: Utifrån tanken på att det ofta är någon utifrån som tar beslut om hur den samiska historien och samtiden förmedlas och förvaltas för framtiden, ser du att ett projekt som detta kan bidra till en långsiktig utveckling för en institution som Norrbottens museum?

Det är något våldsamt i att ta tillvara föremål som alltid varit menade att ingå i ett kretslopp och återbördas till markerna de kom ifrån.

Elina WM: Det är underligt att komma in i de här arkiven och möta en känsla av främmandeskap. Det finns en hel del material som är arkiverade på ett etiskt hållbart sätt för framtiden, samtidigt är det så många objekt som aldrig borde varit där och föremål som medvetet skapats för att inte vara eviga. Det är något våldsamt i att ta tillvara föremål som alltid varit menade att ingå i ett kretslopp och återbördas till markerna de kom ifrån. Kunskapen om de olika delarna som utgör det samiska arkivet är viktigt att inhämta från dem föremålen tillhör. Att bjuda in samiska personer med olika förförståelse för det som finns i arkivet skulle bidra till att stänga ett stort kunskapsgap och tillföra information utifrån exempelvis mönster och former om vem föremålen tillhört och från vilket område de kommer ifrån.

Maria: Din egen konstnärliga praktik består till stor del av ljud och performance, uttryck och metoder som inte alltid är så lätta att bevara på ett helt rättvisande sätt. Har du funderat på hur och om dina egna uttryck och metoder för att skildra tillvaron skulle kunna förvaltas i museer som dessa för kommande generationer?

Elina WM: Ibland kan jag få lust att skapa verk som tar plats fysiskt. Jag arbetar så ofta i format som är mer flytande och ögonblickliga. Men på det sätt som jag tänker på och arbetar med performance som uttryck har jojken, kroppen och rösten en kraft som stannar kvar i väggarna. Jojken har den kraften för att den bär med sig våra landskap, släktingar, omgivningar och historier. Att låta den fylla institutionen gör något med platsen. Även om de som arbetar där inte känner till händelsen som tagit plats eller erfar det i vardagen så vet jag, utifrån en samisk logik, att allt hänger samman. Vi var där med våra röster och det är mycket mer än det vi ser som sker och finns kvar.

Elina I: Hur mycket betyder andligheten i ditt konstnärskap?

Elina WM: Det betyder mycket, om en väljer att tänka på det som vi kallar andlighet som banden mellan oss och allt vi inte ser tillsammans med hur vi förhåller oss till känslan av en plats. Går det att separera oss som människor och vår anknytning till solen, månen och till allt det som en bara vet. Jag är intresserad av hur ljud skapar associationer och kan transportera oss till andra platser. Ljudet är ett bra medium att jobba med, många tider, platser och saker kan existera samtidigt och jag tycker om komplexiteten i att man kan röra sig mellan dem inom samma ljudverk. Men det är svårt med ljudverk också eftersom det beror på hur det installeras och är ett medium som i utställningssammanhang är lite styvmoderligt behandlat, det finns i ett par hörlurar och så kan publiken lyssna en stund. Jag vill försöka skapa bättre lyssningssituationer som får publiken att vilja vara i ljudverket mer än bara några minuter.

Maria: I ditt arbete finns inte bara en mångfald av uttryck utan också av perspektiv. Du har i flera projekt bjudit in andra utövare att samarbeta och arbeta kollektivt. Vad är det som lockar i att samverka?

Vi vet att Sápmi ser olika ut. Vi växer upp på olika platser och har olika sätt att förhålla oss till vad samisk kultur är.

Elina WM: Vi vet att Sápmi ser olika ut. Vi växer upp på olika platser och har olika sätt att förhålla oss till vad samisk kultur är. Jag är intresserad av att skapa utrymmen och möjligheter för fler historier som lyfter fram detta. Vi vet alla att det också är konfliktfyllt i Sápmi och det är viktigt att hålla ihop och våga se komplexiteten i tillvaron. Jag tycker att det är kul men också viktigt att arbeta med andra. Jag vill dela den möjlighet jag fått med andra och öppna upp dörren för fler att tänka tillsammans. Šuvva är en plattform som jag skapat för samisk lyssning där jag bjuder in skapare med olika förhållningssätt till att arbeta experimentellt med ljud. De rummen känns väldigt roliga att skapa och se utvecklas.

Maria: Vad tar du med dig framåt just nu i vardagen och ditt fortsatta konstnärliga arbete?

Elina: Jag tänker mycket på språket just nu eftersom jag förra året bodde i Guovdageaidnu och lärde mig nordsamiska. Jag försöker varje dag hitta ett eller annat sätt att få in samiska i vardagen. Jag lyssnar mycket på NRK Sápmi och radio och nästa vecka börjar en kurs på avancerad nivå här i Tromsø som jag är väldigt glad för att få gå eftersom jag är rädd för att språket ska försvinna igen om jag inte använder det. Jag och min sambo har precis skaffat en whippet-valp så det är just nu honom jag pratar mest samiska med under dagarna.